LinaNorlund

Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på saker, sjunka djupare in i mina funderingar och ibland inte hitta ut. En återvändsgränd med ingenstans att vända på. Och ibland, som idag, tog jag mig vidare från den återvändsgränden och öppnade en helt ny dörr, ut till någonting större.
Efter en mysig kärleksbio (Water for Elephants) med mina favorittandläkare så tog vi en fika på Waynes. Där kom vi in på massa minnen vi hade från de första dagarna på tandläkarprogrammet. Mina flickor är stora nu och har bara en termin kvar innan de lämnar Umeå för diverse äventyr. Jag känner mig lite övergiven, redan nu, hur kommer det då inte bli efter jul?
Djupt försjunken i mina tankar och känslor att bli övergiven så sa fröken Pärla att "men är det inte dags att börja ett nytt kapitel, gå vidare??" Och de andra tjejerna stämde in. Alla utom jag eftersom det är jag som kommer bli lämnad och övergiven utan liv och vänner i en stad som jag är så himla less på att jag vill spy varenda gång jag tittar ut genom fönstret. Men... efter det började hjärnkontoret varva på ett steg längre. Det är ju faktiskt vad man gör det till. Jag kommer inte vara ensam och övergiven (dock fortfarande i en stad jag för tillfället vill adressändra från) och livet kommer gå vidare. Jag har en fin klass och en OK korridor. Nära till Iksu och skolan, och när jag tentapluggar och behöver godis - ICA.
Jag måste lära mig att se det som jag har och inte vilja någon annanstans är där jag är just nu. Det är lättare sagt än gjort för en tjej som alltid önskat sig bort från det stället hon har varit på, tro mig. Men med lite träning kan man även lära gamla hundar att sitta.
Jag började tänka på idiomet "Home is where the heart is" och insåg att det verkligen stämmer. Nu känns det lite bättre med allt, saker och ting faller på plats och jag ser framåt. Mot nya äventyr...